Resa inåt syns inte utanpå

Jag skriver sällan nuförtiden. Orken räcker inte till. Jag mår för bra nämligen :-). Det händer så mycket spännande saker i mitt liv. Men jag orkar inte riktigt. Lusten finns, och energin har börjat komma tillbaka. Men den är begränsad. Så mycket jag vill, men så lite jag i verkligen orkar göra.  Det är som om dygnets timmar krympt till hälften. Förr hann jag med dubbelt så mycket. Det första som får stryka på foten när energin inte räcker är ju kreativiteten, som i mitt fall uttrycker sig i textform.

Jag filosoferar över hur det kommer sig att jag å ena sidan är så mycket starkare, piggare, gladare, lugnare, stabilare och tryggare, men att det samtidigt inte finns energi för allt det där som jag nu får impulser att ägna mig åt. Det är en sådan motsägelse!

Men så blickar jag inåt, och ser bakåt i tiden. Vad har jag ägnat mig åt egentligen, under de här utmattningsåren? När energin varit som bortblåst? Jag har rest inåt, in i de djupaste skrymslena av min oförmåga. Jag blev ju helt enkelt tvungen att slappna av och gilla läget, eftersom kroppen inte kunde uppbåda energi till något annat. I början kände jag så otroligt mycket skam, skuld, ilska, ångest och sorg. Och jag ville så förtvivlat gärna bli frisk fort; jag blev besviken och arg på mig själv för varje dag som jag endast förmådde existera och inget annat. Men jag insåg efterhand att den inställningen, utöver utmattningen, också slukade en massa energi som jag uppenbarligen inte hade, så jag fick börja leta strategier att sluta skämmas och vara arg på mig själv.

Ensamheten är det som varit den jobbigaste och mest kraftfulla medicinen. Den, i kombination med en en trötthet så gigantisk att man inte orkar vare sig se på tv, lyssna på radio eller ta in något som helst stimuli från omvärlden, gjorde att jag bara kunde VARA. Smärtan, ångesten och obehaget det skapade, var paradoxalt nog samtidigt den enda vägen mot inre acceptans. Jag valde mycket medvetet att inte tolka dessa känslor som panikångest eller depression. Jag valde att inte fly från obehaget. Kanske hade jag tur, för många andra i samma situation kanske ångesten blir för häftig, man kanske måste ha medicin för att alls klara av att överleva, men jag avböjde från början all slags medicinering. Har haft en period tidigare i livet med medicinering, och gillade INTE hur känslorna totalt trubbades av. Jag ville inte dämpa krisen, jag ville dyka ner i den med vidöppna ögon och undersöka den. Vad lär man sig annars, om man endast dämpar symtomen …?

I kraftlösheten och ensamheten mötte jag mina inre slavdrivare: min inre prestationsprinsessa, min inre kontrollant-tant, och min inre perfektionistissa. De är riktiga monster som styrt och härjat allt för länge. Jag blev tvungen att porta dem helt, och istället locka fram min inre väna moder, min inre förlåtande famn, min inre milda uppmuntrare, min inre tillåtande rebell. Jag blev tvungen att älska mig själv, oavsett hur oduglig, ful, trött, värdelös, bortglömd, ointressant, åsidosatt, avtrubbad, glömsk, elak, gnällig, krävande, sur och hopplös jag än var. Som en ytterst tålmodig och kärleksfull mamma fick jag börja omfamna mitt inre sargade, outvecklade, gallskrikande barn. Och vyssja, vagga, krama och bädda in mig i min egen skyddande kokong, oavsett när barnet ”skrek” – inte helt oväntat oftast mellan 3 och 6 på natten…

En inre resa, en inre pånyttfödelse, en inre utvecklingsprocedur. Det tog mycket mer tid än jag trodde, det tog kraft, det var oftast ytterst skitjobbigt, men jag visste att jag inte ville eller kunde resa åt något annat håll än inåt.

Det gav resultat. Hurra, man vill ju se resultat :-)! Resultatet syns dock inte på ytan. Jag är ju inte arbetsför ännu. Jag planerar inte uppstarten av min affärsidé, eller kastar mig ut med frejdiga språng i det sjudande arbetslivets alla spännande möjligheter.

Men jag arbetstränar 10 timmar i veckan på världens underbaraste plats, företaget Catxalot, och det är så roligt: hela min kropp sjuder av lust och iver inför allt roligt och spännande jag får vara med om där. Och jag fostrar 4 små valpar som förhoppningsvis blir sålda allihop snart. Sedan så försöker jag trevande bli lite mer social, träffa vänner och göra små utflykter. Då och då hjälper jag pappa och mamma med saker de inte riktigt klarar själva nu när de börjar bli skruttiga. Och sist men inte minst så laddar jag inför vårens sjösättning av båt <3 <3 <3. Det är fullt upp! Jag njuter av att klara av allt detta. Men mer än så räcker inte energin till.

Det är otroligt förrädiskt när nu energin börjar räcka till mer och mer. Man blir liksom lite hög, lite yr, av ren livsglädje och hopp om framtiden – jaaa, kroppen både orkar och vill, jippiiii :-)!! Man möter folk på gatan och är sprudlande glad, för man orkar möta dem och småprata lite – utan att behöva gå hem och vila efteråt.

Det är förrädiskt på så sätt att jag vill ha mer, och det är lätt att förta sig. Och det är svårt att lyssna på kroppen, när den börjar tappa energin och man borde avbryta för att vila, men man fick ju just bara smaka på det där goa, det där härliga: förmågan. Man vill inte backa för att vila. Som ett litet övertrött litet barn som behöver men inte alls vill sova.

Men nu har jag lite bättre koll på mitt inre barns behov. Jag har koll på mina inre prestationsmonster också. Och på mina flyktbeteenden. Jag vågar stanna upp, andas, känna mig omfamnad av mig själv, vågar känna mig trygg med mig själv även när jag inte ”duger”, oavsett vad omvärlden säger eller förväntar sig. Jag vågar värna om och fostra mig 🙂

Det har gett mig en helt ny stabilitet. Jag kan lita på mig :-)!

Så ja, resan inåt gav verkligen resultat: jag känner mig lite pånyttfödd. Jag är inte samma som förut. Förut försökte jag vara någon, bli någon, utifrån en skapad målbild. Jag ansträngde mig något förskräckligt. Det funkade bra – tills jag blev utmattad. Så kanske ska jag tacka min galna arbetsplats, den skapade förutsättningarna för den här mycket ofrivilliga pausen i mitt liv. Jag slungades ut ur ekorrhjulet, landade med ett brak, och har nu vuxit så mycket i mig själv att jag känner att jag duger. Oavsett vad som sker i det yttre.

Sen får vi se. Om och när det blir mindfulnessvandringar, organiserade båtturer, läxhjälp, tångdykning, workshopledare, frilansförfattare, bloggskrivande, fotograferande, lärarjobb eller hjälpreda. Jag njuter av att vara på väg från djupet av mitt inre, uppåt mot den yttre världen. Det är helt ok att stanna och vila på vägen. Det viktigaste är att vara på väg.

PS. Den här inre resan var ingen ensamresa. Jag har haft stor hjälp av en massa människor runt mig som bidragit med klokskap, samt oändliga mängder litteratur. Men jag valde vägen.

Leave a Reply