Tascha och Tirza

posted in: Valpar | 0

Dagarna flyger förbi och inte hinner jag uppdatera så ofta som jag hade föreställt mig… :-/

Valparna är nu 5 veckor och de rusar runt i köket som små studsbollar. Tuva och Tammi är fortfarande störst, först, mest och numera också kaxigast. Tirza och Tascha får dagligen finna sig i att vara utsatta för det som vi mänskliga individer skulle beteckna som mobbing. De blir bitna i öronen, skakade, jagade, inträngda i hörn och tryckta ner mot golvet. Det ser inte roligt ut, och även om jag vet att det är så här valpar lär sig hitta sina roller och umgås med varandra, så avbryter jag dem när det blir för tuffa tag.

Särskilt eftersom jag ibland ser att den väna modern Tess glatt visar tendenser att delta i mobbingen… Hon har nämligen blivit ganska lekfull nu när valparna leker runt henne, nästan så att hon blir lite unghund igen.

Här har vi Tascha:

Tascha är blygast, minst, försiktigast och troligen lite rädd också. (kanske hänger det ihop…) Men hon är bedårande söt, och för varje dag som går är hon mer nyfiken på sin omgivning. Det gäller att inte komma emot henne för snabbt, då backar hon eller bli skrämd så hon morrar till. Ibland lyfter jag upp henne för lite egentid med mig, men än så länge verkar hon inte riktigt uppskatta det. Så jag tar det försiktigt, korta stunder av umgänge, ofta, så att hon vänjer sig. Jag vet att hon kommer att ta för sig allt eftersom tiden går, men hon behöver än så länge förståelse och mildhet i umgänget.

Här är Tirza:

Tirza är rätt lik sin syster både till utseendet och sättet, men lite mer nyfiken och framåt. Hon brukar komma fram till mig när jag lägger mig på golvet för att umgås. Då undersöker hon mitt ansikte systematiskt, nosar, smakar, slickar på min näsa. Hon är inte lika burdus som systrarna Tammi och Tuva, de kan bli väl entusiastiska. De är visserligen pyttesmå och jättesöta, men hundbett i ansiktet vill man inte ha oavsett, så jag brukar morra högt och ilsket när de försöker bitas. Det är mycket effektivt. De backar genast undan.

Detta knep har jag lärt mig av Tess. Hon förmanar inte sina små med långa pedagogiska utläggningar. Gör valparna något hon absolut inte gillar så vet de direkt vad som gäller. Häromdagen fick Tammi sig en åthutning som gjorde att hon sprang undan ylandes och satt och gnydde en bra stund efteråt. Det var för att hon kom för nära när Tess åt sin köttbit. Nu aktar sig Tammi mycket noga när Tess äter. I övrigt får Tammi göra vad hon vill med Tess. Tydlig fostran, kan man säga.

Så jag tänker som så, att om jag är lika tydlig med mina gränser (inte bita mig hårt, vare sig i näsan eller fötterna eller händerna) så lär sig valparna fort.

Nu är det visst dags att torka kisspölar igen 🙂

 

 

Leave a Reply