Plötsligt händer det

Som om proppen åkt ur, liksom. Från den ena dagen till den andra.

Visserligen har ju processen från ”sjuk” till ”frisk” pågått länge redan. Redan i våras kom energin tillbaka, men den var instabil, och jag säckade ihop igen under mina egna föresatser under sommaren. Det var tufft. Men jag återhämtade mig snabbare denna gång. Så energin har onekligen rotat sig allt starkare.

Häromdagen kände jag att ”det” hade vänt. ”Det”- en förnimmelse som inte gick att sätta fingret på. En överjordisk ton, en djupt rotad magkänsla, en svagt doftande föraning, en krusning i medvetandeväven. Något hade hänt. Något var annorlunda.

Och så plötsligt. Tankarna klarnade. Något började bubbla. En inre stabilitet vecklade långsamt ut sig, sträckte på sig som en nyvaken katt. Och som på en given signal började saker manifestera sig i verkligheten. Telefonsamtal, planerade möten, slumpmässiga möten som ledde till nya möten, utmaningar och gränssättningar. Med ett ryck sattes ett både yttre och inre livståg i rörelse, och jag vet nu att mina utmattade stunder krymper hastigt, i takt med att den här nya inre kraftrörelsen hittar sin rytm.

Dimman har lättat.

Några exempel: Jag börjar arbetsträna på Catxalot på måndag, nu är det klart, och det ska bli vansinnigt roligt och spännande. Båtarna står på land, trygga inför vinterns utmaningar. Jag är sugen på att träffa folk och jag vet nu exakt var mina energigränser går. Jag har fått kunder som valt att anlita mig som privatlärare. Jag har tagit tag i några emotionella surdegar utan att förlora fokus eller energi. Jag har LUST.

Och det bästa av allt (och tänk om det hänger ihop?): någonstans under resans gång tycks jag ha slarvat bort skuld och skam. Tappat dem på vägen. Alla tankar om min egen otillräcklighet, att jag borde, att jag måste, att jag inte räcker till, att jag inte anstränger mig tillräckligt – försvunna…?! Bara borta…? Vilket dock inte betyder att jag inte granskar mig själv och mina handlingar, inte heller att jag nu rusar på i blind glädje. Men det är som om just den där hopplösa känslan av att värdelös som gnagt innerst inne i mig är borta, på riktigt borta.

Jag är helt och full på det klara med att jag kanske inte blir av med det så där lätt, bara. Det kanske hittar mig igen, slår klorna i mig. Men nu vet jag hur det känns när man känner sig fri. Jag är en helt ok person..! Det är ok till och med när jag gör fel! Att göra fel är en chans till lärdom, inte ett bevis på att jag är värdelös. Jag kan liksom känna det nu. Låter så enkelt, men för mig har det inte varit det. Aldrig. Det har endast funkat i tanken, som en teori som jag håller med om, men inte i kroppen, inte i energifältet som mina känslor skapat i mig.

Men hur som helst, just nu ljusnar det, och jag njuter av det i fulla drag. På promenaden idag började jag plötsligt jogga. Herregud! Jogga! Jag hatar att jogga! Redan innan utmattningen hatade jag att jogga… Men det har varit utpräglat omöjligt under sjukdomen. Jag har bara orkat promenera, och då endast mycket sakta. Så fort jag ökade takten blev jag utmattad, svimfärdig. De senaste veckorna har jag dock kunnat gå allt snabbare. Njutit av att öka takten, utan att utmattningen genast gjorde sig påmind. Så härligt! Och så idag började jag jogga, helt spontant, och kroppen jublade, kändes lätt och stark. I 100 meter ungefär, sen fick jag ge mig. Men det gjorde inget. Kunde göra om det tre gånger till under samma promenad, och vet ni, jag grät av tacksamhet… Att få känna kraften återvända på det här viset är en ren välsignelse!

Ska inte göra misstaget att dra på mig ”borde, måste, ska” den här gången. Ska istället med stor nyfikenhet och tacksamhet lägga märke till varje litet framsteg, och ska tillåta mig luta mig tillbaka i varje litet steg tillbaka. Nu litar jag på livet, på läkeprocessen och kroppens visdom. Amen. Tack. Jag är frälst.

img_8667 fullsizerender

3 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.