Svårare nu när det är lättare

| 0

Det är svårare nu för det är lättare nu.

Det är svårare nu att veta var gränsen går.

Gränsen mellan vanligt trött och farligt trött.

Gränsen mellan spirande arbetslust och farlig entusiasm.

Gränsen mellan lagom utmanande intryck och riskabelt utmattande intryck.

 

Förut var jag helt slut, nästan jämnt.

Då handlade allt om att acceptera läget.

Inte bli deprimerad, förtvivlad.

Låta kroppen vila och återhämta sig.

 

Nu är jag bättre, så mycket bättre.

Jag kan läsa morgontidningen utan att hjärnan slutar fungera.

Jag kan planera min dag, och ibland hålla mig till planen.

Jag kan ställa klockan och fixa matsäck och passa tiden och strandstäda en dag.

Sen stupar jag i säng och sover 11 timmar men ändå. Jag kan.

Jag kan vara social med fler än en person i två timmar utan att behöva lägga mig och vila efteråt.

Jag har framtidsidéer, arbetslust och små utbrott av genomförarenergi.

Jag kan titta på film, lyssna på musik, läsa böcker, utan att hjärnan slår bakut.

Fast shoppingcenter är fortfarande lika utmattande. Inte för att det gör mig något 🙂

 

Men allt detta bara i mindre portioner.

Och inte för många saker på en gång.

Och med tid för återhämtning emellan.

Inte för många människor, inte för många beslut, inte för fullspäckade arbetspass.

För då ramlar jag handlöst tillbaka i utmattningen.

Visserligen inte länge, en eller två dagars tillbakadragenhet i ensamhet brukar räcka.

Men ändå.

Jag har ännu inte koll på var gränsen går.

Den flyttar sig, hoppar fram och tillbaka, precis hela tiden.

 

Jag vill så gärna jobba igen. På riktigt.

Vara del i ett sammanhang, tjäna pengar.

Inte vara en ”parasit på samhällskroppen”, dvs leva på bidrag.

Eller överleva, snarare.

 

Det är svårare nu, när jag ska göra min come-back till 100% frisk och arbetsför.

Träna upp min förmåga.

Hur i herrans namn ska jag veta om jag tränar för hårt eller för lite?

Känner mig som det lilla barnet som lär sig gå, på nytt.

Försöka stå, försöka gå, ramla, resa sig.

Om och om igen.

Till slut går det. Till slut går man.

 

Jag kunde då, och därför kan jag nu.

Det är ju bara att börja.

Strandstädning funkar bra.

Nu ska jag testa mera.

Det gör inget om jag ramlar ibland.

 

img_8380

 

Leave a Reply