Ja, jag är sjuk. Nej, jag är inte sjuk.

Idag blev jag tvungen att ta time-out från den yttre verkligheten. Jag vilar. Ligger i sängen, läser, sover, funderar. Lyssnar inåt. För att hitta vägen vidare, framåt. Skriver. Jag måste skriva. För idag hittade jag ett steg till i rätt riktning.

Ett inre vankelmod har alltid präglat min väg genom livet. Ett ständigt avvägande – hur mycket ska jag känna efter/ignorera? Erkänna/dölja? Visa utåt/bära ensam? Slåss emot/ge efter för?

Det handlar inte om svåra saker. Bara det där med min grundpersonlighet; lite försiktig, lite tyst, lite lättskrämd, lite känslig för nyanserna i tillvaron. Lite tunnhudad, skulle vissa kanske säga. Och det har alltid känts som om det är fel att vara sådan. Som om man ska låtsas vara tuffare än man är. För annars är man ingen kul typ, ingen som blir medbjuden, ihågkommen. Det har känts som ett ständigt misslyckande att inte vara den där kraftfulla, pratsamma, handlingskraftiga, sociala, påhittiga typen. Den som får saker att hända, som har många järn i elden, som klarar sig på 6 timmars sömn per dygn och som älskar att knyta nya kontakter och ständigt hålla ångan uppe.

Större delen av mitt liv har gått ut på att jag tvingat mig själv att rycka upp mig, skärpa till mig, sluta sjåpa mig och börja ta för mig. ”Var inte så blyg!” – jag vet ju inte säkert om det var så, men det är som om hela världen trummade in det budskapet när jag var barn. Jag stammade och gick hos talpedagog. Jag var blyg, mammig och drömmande.

Jag tvingade mig att sluta vara blyg, och spelade vuxenspelet rätt framgångsrikt i bra många år. Det var lärorikt och inget jag ångrar. Jag ryckte verkligen upp mig 🙂 Nu befinner jag mig mitt i livet, erfaren och nöjd, mer tillfreds och lyckligare än någonsin, men sjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Utmattningen beror på för hög arbetsbelastning och för många omorganisationer på jobbet som lärare. Kanske hade jag klarat trycket bättre och inte blivit sjuk om jag varit en mer hårdhudad personlighet.

Men nu är jag alltså sjuk, om än rejält på bättringsvägen, och det en högst påtaglig sjukdom som regelbundet gör sig påmind på ett extremt nyckfullt sätt. Den gör så att jag är mer känslig och tunnhudad för yttre intryck än någonsin tidigare. Regelbundet måste jag dra mig tillbaka in i tystnaden och ensamheten för att återvinna balansen. Ibland uppstår det behovet akut. Jag vet aldrig när det slår till. Allt jag vet är att ”allt blir bara för mycket” ibland, och det är inte bara en känsla – hela kroppen reagerar högst fysiskt, med yrsel, illamående, tryck över bröstet, tinnitus, hjärtklappning och förlamande trötthet.

Jag utgår ifrån, som den positivt inställda typen jag är, att jag kommer att bli fullt återställd, även om det kommer att ta lång tid. Men jag är smärtsamt medveten om att jag kanske ändå inte kan bli det, att denna nyckfulla känslighet kommer att vara permanent. Prognosen ser nämligen ut så, att ju längre man varit i stressen som föregick sjukdomens utbrott, desto större är risken att skadorna kommer vara permanenta. Jag arbetade under förhöjd stress i minst fem år.

Jag har många personer i min närhet som älskar mig och vill mig väl, och deras välvilja har påfallande ofta uttryckts i goda råd som går ut på att jag inte bör tala högt (annat än i privata samtal) om min sjukdom eller skylta offentligt med de symtom som ingår. Till exempel har man sagt mig att det kanske inte är så klokt att skriva offentligt i bloggen om hur jag känner mig, för jag kan ju uppfattas som instabil. Jag har lyssnat, och känt vankelmod. Särskilt nu, när jag till slut har sjösatt denna hemsida, innehållandes alla mina drömmar om alternativa försörjningsmetoder. Inte vill jag framstå som instabil, opålitlig, en-sån-man-inte-kan-räkna-med. Jag vill ju bidra med det jag kan. Vara med på samhällståget.

Igår var jag och lyssnade på en fantastisk konsert. Anouar Brahem Quartet spelade i Göteborg, en 90 minuter lång spelning utan paus, och jag flöt som förtrollad in i en annan värld. Musikerna spelade med en sådan närvaro och inlevelse att det lyste från scenen, de var som uppslukade av det de älskade att göra, och deras energi sköljde genom mig, gav mig all insikt jag behövde: Jag är den jag är, och jag ska verka som den jag är.

Vilket innebär att jag ska vara offentlig med den jag är, med allt vad det innebär. För om jag inte kan vara mig själv offentligt så kan det faktiskt kvitta. Om jag måste låtsas nå upp till det där gäckande begreppet ”normalt”, så kommer folk börja undra vad jag pysslar med de dagar när jag inte lever upp till denna norms ogripbara värden. Framförallt undrar jag själv…

Just nu är jag arbetsför på 25%, dvs 10 timmar per vecka. Planen är att det ska bli 50% under hösten. Sjukdomen följer dock inget schema. Jag kan ha flera kraftfulla dagar i rad. Allt oftare har jag energi, kan vara social, nyfiken och inkännande. Jag är på gång. Men vissa stunder blir allt för mycket. Då svarar jag inte i telefonen, är seg på att besvara mail, tackar nej till inbjudningar och kan nog uppfattas som ointresserad och disträ.

Jag har nått en punkt i processen som gör att jag ändå känner mig stolt och stark. Jag vill visa det. Så här ser det ut, att vara Kim, just nu. Utmattad, kraftfull. Trött, uthållig. Engagerad, disträ. Nybörjare, erfaren. Vankelmodig, envis.

Jag fortsätter framåt, vidare på min utvecklingsresa med båtarna, med fotograferandet, med skrivandet. Med drömmandet, tänkandet. Och jag vill dela med mig.

Jag vet att jag har något att bidra med.

Kram!

 

IMG_7606

9 Responses

  1. Carina Kristensson

    Du sätter de rätta orden på sååå mycket Kim! <3

    • Kim de Bruin

      Känner mig vankelmodig kring den sanningen 😉 Men responsen jag får bidrar till att jag vågar skriva igen. Tack Carina <3!
      /Kim

  2. Christina

    Skrev ett långt inlägg om igenkänning och andra reflektioner. Men raderade och skickar en kram!

    • Kim de Bruin

      Haha ja det där känner jag igen 🙂 Tack för kram, kramar tillbaka <3
      /Kim

  3. En sådan fin mollstämd text i dur 🙂

    • Kim de Bruin

      Tack! Vilken fin reflektion – mollstämd i dur. Den formuleringen öppnar en värld av nya synsätt..!
      /Kim

  4. Jag tycker du är toppen och hoppas att du fortsätter vara preciiis som du är! Med brister och styrkor. Man kan ändå inte fly från sig själv. ❤️❤️❤️

  5. Så bra skrivit. Känner igen en del.

Leave a Reply