I tystnaden kan jag höra mig

posted in: Tystnaden | 0

Jag har blivit ”känslig” för för många intryck. Det står i mitt sjukintyg. Jag har utmattningssyndrom, men är på väg tillbaka. Men tillbaka till vad?

Naturen och stillheten har alltid fascinerat mig. Redan som barn visste jag hur skönt det var att bara vara, andas, titta, lukta – i naturen. En nyckelpiga på fingret, ett grässtrå att vissla med. Molnen som skapade figurer åt min fantasi, medan myrorna kittlade mig i nacken.

P1070773

Men livet krävde sin ekorredans, jag blev vuxen, hann sällan stanna upp och andas och jag liksom många före mig blev till slut sjuk av stress. Under utmattningssjukskrivningen återupptäckte jag tystnaden. Under ett års tid hade jag inget annat att göra än att umgås med mig själv. Skild sedan några år tillbaka, barnen vuxna och utflugna. Jag hade inte längre jobbet att fylla mina dagar med. Och jag var in i märgen trött. Verkligen fullständigt utmattad.

Jag orkade inte läsa, inte se på film, inte träffa folk. Timmar, dagar, veckor kunde förflyta i tystnad. Det skrämde vettet ur mig, samtidigt som det gav mig den djupaste tröst jag någonsin känt. I tystnaden hittade jag tillbaka till mitt ursprung, min inre utgångspunkt.

Naturen bidrog starkt till denna långsamma läkeprocess. Jag ägnade den gnutta energi jag hade till att ta mig ut. Med hundarna på långa, långsamma skogspromenader. Suset i trädgrenarna, doften av mossa och barr. Grönskan i alla variationer.

P1060117

Ut med båten mot stilla holmar och skär. Måsarnas skrin, ejdrarnas kurrande, solens varma strålar i vattenblänket. Och granitens skiftande färger.

Det var som om jag upptäckte livet på nytt. Jag vaknade.

I början fick jag hela tiden impulsen att dela med mig. Jag tog en massa bilder och la ut på sociala medier, jag försökte blogga. Men energin räckte inte till, så fort jag riktade mig utåt, försvann den lilla mängd energi jag byggt upp.

 

Jag fick lära mig att bara vara. Att bara ta emot. Utan att bli bekräftad utifrån. När jag till slut lärde mig att vara i det, stanna i det, så började det vända. Energin kom sakta tillbaka. Jag blev tillräckligt frisk att inse att jag inte vill tillbaka till det stressande liv jag levde förut.

Jag vill så gärna dela med mig. Visa alla fina ställen jag hittat. För andra som behöver det, liksom jag gjorde. Vill gärna ta dig i handen och gå med dig, ut i tystnaden, tillsammans. Visa hur lätt det är. Särskilt när det är svårt. Ja, det är faktiskt då det är som lättast…

Hänger du med?

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.