Ja nu vänder det. Nu vänder det faktiskt.
De senaste veckorna har jag ägnat mig åt djupdykning till inre rum som jag av olika anledningar inte haft tillgång till förut. Eller vågat gå in i. Inte lätt att veta skillnaden där. Oavsett vad, så har jag varit där inne nu och nosat runt. Med hjälp av naturen, fullmånen, diverse meditationer, yogaövningar, en och annan bok, ensamhet och en holländsk healer/coach har rummen öppnats. Det har varit mycket intressant och förlösande. Och jag är inte rädd längre.
Jag har nog varit rädd hela livet fram till nu. Och säkert kommer jag vara rädd även i framtiden, men det är som om rädslan inte längre har makten att styra. Den får vara där, den får finnas. Men den kan inte längre styra.
Enkelt va :-)?
Äntligen förstår jag, nej känner jag, innebörden i dessa två favoritdikter:
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. Erik Blomberg
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -- men av skräck var brynjan gjuten och av skam. Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld. All den hårda fiendskapen var min köld. Jag har sett de torra fröna gro till slut. Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut. Mäktigt är det späda livet mer än järn, fram ur jordens hjärta drivet utan värn. Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös. Jag vill möta livets makter vapenlös. Karin Boye
Lämna ett svar